Staven sträcktes åter ut över vattnet, och grodor kom upp ur floden och spred sig i hela landet. De trängde in överallt i husen och tog sovrummen och även bakugnarna och baktrågen i besittning. Egyptierna betraktade grodan som ett heligt djur, och de ville inte döda den; men de slemmiga plågodjuren hade nu blivit odrägliga. De översvämmade även Faraos palats, och kungen väntade otåligt på, att de skulle avlägsnas. Spåmännen tycktes också ha frambragt grodor; men de kunde inte skaffa bort dem. Då Farao såg detta, kände han sig något förödmjukad. Han kallade dit Moses och Aron och sade: "'Be till Herren att han befriar mig och mitt folk från grodorna. Då skall jag släppa folket, att de kan offra till Herren.'" Sedan de påmint kungen om hans förra skryt, bad de honom bestämma, vid vilken tid de skulle be om plågans avlägsnande. Han fastställde följande dag, eftersom han hoppades, att grodorna under tiden skulle försvinna av sig själva, och att han sålunda skulle kunna undkomma den svåra förödmjukelsen, att underkasta sig Israels barns Gud. Men plågan fortsatte till den bestämda tiden, då grodorna dog över hela Egypten; men deras ruttnande kroppar, som låg kvar, förpestade luften.