Enok bibehöll ett orubbligt umgänge med Gud mitt under ett liv av nitisk verksamhet. Ju större och mera ihärdigt hans arbete var, dess innerligare blev hans böner. Han fortfor, att under vissa tider skilja sig från allt sällskap. Sedan han uppehållit sig bland människorna samt sökt bistå dem genom undervisning och föredöme, drog han sig undan, för att tillbringa en tid i ensamhet, hungrande och törstande efter den kunskap, som blott Gud kan meddela. Genom sådant umgänge med Gud blev Enoks karaktär allt mer lik den gudomliga förebilden. Hans ansikte lystes upp av ett heligt ljus, likt det, som strålar från Jesu ansikte. Och då han kom från dessa möten med Herren, såg även de ogudaktiga med förvåning och fruktan den himmelska prägeln i hans anlete.