Abigail lät nu, utan att rådfråga sin make eller omtala sin avsikt för honom, lägga upp ett stort förråd livsmedel samt lasta det på åsnor. Dessa sände hon i förväg under uppsikt av några tjänare, medan hon själv kom efter, för att möta Davids truppavdelning. Hon mötte den på en undangömd plats i bergen. "När Avigajil [Abigail] fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt. 'Herre', sade hon och föll ner för hans fötter, 'skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna." Abigail tilltalade David lika vördnadsfullt, som hon skulle ha gjort, om han varit en krönt kung. Nabal hade hånande utropat: "'David, vem är det?", men Abigail kallade honom för "'Herre'". Hon sökte att lugna hans uppretade känslor, genom att tala vänligt och förekommande och manade honom, att visa tålamod mot hennes make. Abigail framträdde inte på ett konstlat och högmodigt sätt, utan visade, att hon ägde vishet samt kärlek till Gud i hjärtat och att hon hyste stor tillgivenhet för sin familj. Vidare försäkrade hon David, att hennes makes ovänliga uppförande inte berodde på ett förut överlagt beslut, att skymfa honom, utan att det blott var utbrottet från en olycklig och självisk natur.