Fanatismen hade tillfälligt stoppats, men några få år senare bröt den ut igen med ännu större våldsamhet och ännu mer fruktansvärda resultat. Luther sade om ledarna i denna rörelse: ”För dem var Bibeln bara en död bokstav. De började alla att ropa: 'Anden! Anden!', men jag vill bestämt inte följa dem dit deras ande leder dem. Må Gud i sin barmhärtighet bevara mig från en kyrka där det bara finns helgon. Jag vill vara tillsammans med de ödmjuka, de svaga, de sjuka, med dem som inser och känner sina synder, och som ständigt suckar och ropar till Gud från djupet av sina hjärtan för att få tröst och stöd från honom.” (D Aubigné, band 10, kap 10).