Glädje och triumf
En stor förändring skedde i lärjungarnas sinnen, när de åter en gång fick betrakta sin älskade Mästares ansikte. På ett mer fullständigt och exakt sätt än någonsin tidigare hade de funnit ”den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om” (Joh 1:45). Ovisshet, ängslan och tvivel vek undan för fullkomlig förvissning och en stark tro. Det är därför inte att undra på att de efter hans himmelsfärd ”var alltid i templet och prisade Gud.” Människor som bara kände till Frälsarens vanärande död väntade att de skulle se bedrövade, förvirrade och nedslagna ut. Men glädje och triumf präglade dem. Vilken förberedelse hade inte lärjungarna fått för den uppgift som de skulle utföra. De hade gått igenom det hårdaste prov de kunde möta. De hade sett hur Guds ord segerrikt blev uppfyllt, då allt tycktes förlorat, sett från mänsklig synpunkt. Vad skulle nu kunna slå ned deras tro eller avkyla deras kärleks iver efter denna tid? I sin djupaste sorg hade de ”kraftig uppmuntran” och ett hopp som var ”ett säkert och fast själens ankare”. (Heb 6:18, 19). De hade bevittnat Guds vishet och makt. De var övertygade om att ”varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djupeller något annat skapat” skulle kunna skilja dem från ”Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”. ”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.” (Rom 8:38, 39, 37). ”Herrens ord förblir i evighet” (1 Petr 1:25). ”Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss”. (Rom 8:34).