Valdenserna betraktade Herrens fruktan som ”början till vishet”. De var ändå inte blinda för betydelsen av att komma i kontakt med världen, skaffa sig människokännedom och att leva ett verksamt liv. Detta hjälpte dem att vidga sin intellektuella horisont och skärpa sinnena och iakttagelseförmågan. Från skolorna uppe i bergen sändes några av de unga till läroinstitutioner i franska och italienska städer. Där var förutsättningarna för studier större och tillfällena rikare att utveckla tanke och omdömesförmåga än i deras hemtrakter i bergen. De unga som på detta sätt sändes ut mötte många frestelser. De fick bevittna synd och möta fiendens listiga redskap, som försökte påverka dem med de mest bedrägliga villfarelser och de farligaste förförelser. Men den karaktärsuppfostran de hade fått under barndomen hade förberett dem för allt detta.