Då de andra knäföll i bön, böjde jag mig tillsammans med dem, skälvande. Efter att några andra hade bett, lyfte jag min stämma i bön, innan jag visste av det. I det ögonblicket visades Guds löften för mig som en mängd värdefulla pärlor, vilka det bara var att be om, så skulle man få dem. I det att jag bad, lättade själens börda och kval, som jag länge hade måst utstå, från mina axlar och Herrens välsignelse lägrade sig över mig likt en stilla dagg. Jag prisade Gud helhjärtat. Allt annat, än Jesus och Hans härlighet tycktes vara fjärran, och jag förlorade medvetandet om omgivningen.