Med flitig hjärtrannsakelse och ödmjuk bekännelse nådde vi den förväntade tidpunkten - under bön. Varje morgon kände vi, att det var vår första uppgift, att säkra oss bevis för, att vår livsföring var riktig inför Gud. Vår omsorg om varandra ökade; vi bad (61) mycket med och för varandra. Vi samlades i fruktträdgårdar och lundar, för att tala med Gud och frambära våra böner till Honom och förnam oss mera fullt vara i Hans närvaro, då vi var omgivna av Hans händers verk i naturen. Frälsningens glädje var mera nödvändig för oss, än mat och dryck. I fall skyar fördunklade våra tankar, vågade vi vare sig vila eller sova, förrän de hade drivits undan av medvetenheten om vår godtagelse hos Herren.