För inte så länge sedan hörde jag en mor säga, att hon älskade ett välkonstruerat hus, men det bristfälliga arrangemanget och det felplacerade träarbetet i ytskiktet irriterade henne. Jag fördömer inte en fin smak i detta hänseende, men då jag lyssnade till henne, beklagade jag, att denna omsorg inte hade kommit till uttryck i hennes tukt av sina barn. Dessa var byggnader, för vars utformning hon bar ansvaret; men deras råa och ohövliga sätt, deras liderliga och själviska naturer samt otyglade viljor var pinsamt tydliga för andra. De uselt byggda karaktärerna, de felplacerade delarna hos den mänskliga naturen, var modern blind för. Arrangerandet av huset var viktigare för henne, än barnens allsidiga karaktärsdrag.