Efter denna erfarenhet mottog Moses kallelse från himmelen att utbyta sin herdestaf mot en härskarestaf och att lämna "in fårahjord för att öfvertaga befattningen som anförare för Israel. Då den gudomliga befallningen kom till honom, hade han endast ringa tillit till sig själf; han hade svårt för att tala och fruktade sig. Han blef öfverväldigad af känslan af sin egen oduglighet såsom ett språkrör för Gud; men han mottog kallelsen, i det han satte hela sin tillit till Herren. Storheten af hans mission fordrade, att hans bästa själskrafter sattes i verksamhet. Gud välsignade hans villiga lydnad, och han blef vältalig, hoppfull, själfbehärskad, skicklig till att utföra den största uppgift, som någonsin blifvit anförtrodd åt människor. Det är skrifvet om honom: "Och i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, hvilken Herren hade känt, ansikte mot ansikte."