Och vad kan vi dra för slutsats av dessa ord? Kommer vi inte till den slutledningen, att kung David inte trodde på evig pina? Här finner vi ett överbevisande sakskäl till den mera tilltalande, och mänskovänliga, förståelsen av döden och de dödas tillstånd. Han hade tröstat sig efter sin sons död. Varför? Jo, för att han med sin profetiska blick kunde skåda in i framtiden och se, att denne son lyfts över alla frestelser, befriats från syndens band och renats samt efter att ha gjorts tillräckligt helig och upplysts, släppts in ibland de upphöjda och lyckliga andarna. Hans enda tröst var, att hans son, som avlägsnats från synd och lidande, hade förts till en plats, där den Helige Andes blida, andliga kraft skulle utgjutas över hans förmörkade själ, där hans sinne skulle fyllas med kunskap om himmelens visdom och odödliga kärlek och således göras redo, att med heliggjord natur njuta sitt himmelska arvs vila och glädje.