Den en gång så stolte monarken hade blivit ett ödmjukt Guds barn. Den tyranniske, myndige härskaren hade blivit en kung som styrde med visdom och medkänsla. Han som hade trotsat och hädat himlens Gud, erkände nu den Högstes makt och försökte med djupt allvar att främja fruktan för Jehova och sina undersåtars lycka. Under tillrättavisningen från honom som är kungars Kung och herrars Herre, hade Nebukadnessar till sist lärt sig den läxa som alla härskare behöver lära sig - att sann storhet består i sann godhet. Han erkände Jehova som den levande Guden genom att säga: ”Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar, himmelens Konung, ty alla hans gärningar är sanning och hans vägar rätta, och han kan ödmjuka dem som vandrar i högmod.”