Aposteln blev djupt berörd av sina älskade bröders enträgna vädjanden. Utifrån mänsklig bedömning hade han all anledning till, att ge upp sin plan som oklok. Men han menade sig handla i lydnad mot Guds vilja, och han ville inte låta sig avskräckas av sina vänners invändningar, eller ens av profetens varning. Han ville inte vika av från pliktens stig vare sig till höger eller vänster. Han måste följa Kristus, om nödvändigt i fängelse och död. Hans tårar gällde inte honom själv, utan föll av medlidande med hans bröder, som hans avgörande orsakade stor sorg . ”’Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista?”, utropade han. ”Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull.’ När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: ’Ske Herrens vilja.’” {Verserna 13-14.}