I ödmjukhet och förtvivlan ”föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn.” De visste inte vad de skulle göra för att vända dem bort från deras överilade och lidelsefulla avsikt. Kaleb och Josua försökte tysta ned tumultet. Med sina kläder sönderrivna på grund av sorg och vrede, skyndade de sig in bland folket och deras rungande stämmor hördes genom stormen av klagan och upprorisk sorg. ”Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot HERREN och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Frukta inte för dem.” (4 Mos. 14:5, 7- 9)