Gud har inte glömt de goda och osjälviska gärningar som församlingen tidigare gjort. Allt är antecknat därovan. Men dessa gärningar kan inte frälsa församlingen, om den upphör att fylla sin mission. Om inte försummelse och likgiltighet upphör, kommer församlingen, i stället för att gå från kraft till kraft, att gå tillbaka och hamna i formalism och svaghet. Skall vi låta detta ske? Har slöheten och den sorgliga bristen på kärlek och andlig iver (612) kommit för att stanna? Är det i ett sådant tillstånd Jesus önskar finna Sin församling?