Det, som Gud har visat mig av det eviga, och av människors svaghet, har gjort ett djupt intryck på mitt sinne och påverkat så väl mitt liv som mitt sinnelag. Jag kan inte se någonting hos människan, som borde upphöjas eller prisas eller äras. Jag kan inte se någon orsak till, att vi borde lita på och hylla världsligt kloka personers åsikter. Hur skulle sådana, som är i fullständig avsaknad av gudomligt ljus, kunna ha korrekta uppfattningar om Guds planer och tillvägagångssätt?