Kristi stora prövning i öknen på aptitens punkt var, att ge människan ett exempel på självförnekelse. Denna långa fasta skulle överbevisa människorna om syndfullheten hos de ting, som bekännande kristna hänger sig åt. Den seger, som Kristus vann i öknen, innebar att visa människan syndfullheten i just de ting, som hon finner sådant behag i. Människans frälsning låg i vågskålen och skulle avgöras genom Kristi prövning i öknen. Om Kristus segrade på aptitens område, då fanns det en chans för människan att segra. Om Satan vunnit seger genom sin listighet, skulle människan vara bunden av begärets makt och sitta fast i njutningens bojor, som hon inte kunde ha moralisk makt att bryta. Kristi mänsklighet ensam skulle aldrig ha kunnat uthärda detta prov, men Hans gudomliga kraft, i förening med det mänskliga, vann en oändlig seger för människan. Vår representant i denna seger höjde mänskligheten på skalan av moraliskt värde inför Gud.