Han stod framför lärjungarna och frågade: ”’Vem söker ni?’” De svarade: ”’Jesus från Nasaret.’” Jesus svarade: ”Jag Är.” {Johannesevangeliet 18:4-5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Då dessa ord yttrades, vacklade folkhopen undan; och prästerna, de äldste, soldaterna och till och med Judas föll maktlösa till marken. Detta gav Jesus gott om möjligheter till, att fly från dem, om Han hade valt att göra det. Men Han stod som en förhärligad ibland den grova och förhärdade hopen. Då Jesus svarade: ”Jag Är”, rörde ängeln, som nyligen hade tjänat Honom, sig mellan Honom och den mordiska pöbeln, som såg ett gudomligt ljus lysa upp Frälsarens ansikte och en duvliknande gestalt överskugga Honom. Deras onda hjärtan fylldes med skräck. De kunde inte för ett ögonblick stå på fötterna inför denna gudomliga härlighet, och de föll som döda till marken.