Herodes visste, att han inte hade gjort sig förtjänt av detta pris och denna hyllning; likväl tillrättavisade han ej folket för avgudadyrkan, utan godtog den som passande. Glöden av stolt självtillfredsställelse lyste i hans anlete, då han hörde ropen stiga upp: Det är en guds röst, inte en människas! Samma röster, som nu förhärligade en nedrig syndare, hade endast för några få år sedan hävt upp det vanvettiga ropet: Bort med Jesus! Korsfäst honom, korsfäst honom! Herodes mottog smickret och hyllningen med stort nöje, och hans hjärta tog glädjeskutt; men plötsligt föll en rask och förfärlig dom över honom. Ansiktet blev blekt som döden, och förvreds av smärta; stora svettdroppar kom ur hans porer. Han stod ett ögonblick som lamslagen av smärta och skräck, sedan vände han sitt kritvita och likbleka ansikte tillfälligt mot sina förskräckta vänner och ropade med raspig och förtvivlad stämma: Den, som Ni har upphöjt som gud, har drabbats av döden!