Människornas ogudaktighet hade uppnått en sådan omfattning, att deras utplåning kungjordes för dem. Med varje flyende år blev folkets brottslighet större och det gudomliga straffet mera hotande. Men Enok, trons vittne, fortsatte oavlåtligt att med varningar, förböner och förmaningar söka hämma ogudaktighetens flod och att hålla tillbaka hämndens hotande blixtar. Fastän det ogudaktiga, nöjeslystna folket ringaktade hans varningar, fick han likväl det vittnesbördet, att han behagade Gud. Han fortfor, att troget kämpa mot den rådande ondskan, till dess Gud förflyttade honom från den syndiga Jorden till himmelens rena glädje.