Herren sade: ”Mitt folk skall aldrig mer komma på skam.” (Joel 2:26). ”Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel.” (Ps 30:6). Då lärjungarna på uppståndelsedagen mötte Frälsaren blev deras hjärtan brinnande i dem, medan de lyssnade till hans ord. De betraktade hans huvud, händer och fötter, som hade varit sårade för dem. Före sin himmelsfärd förde Jesus dem ut till Betania. Medan han lyfte upp sina händer och välsignade dem bjöd han dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium” och tillade: ”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Mark 16:15, Matt 28:20). Tröstaren, som hade lovats dem, kom på pingstdagen. De blev iklädda kraft från höjden. Deras sinnen var helt fyllda av medvetandet om att deras Herre, som hade farit upp till himlen, var närvarande. Tjänsten för nådens evangelium ledde till offer och martyrdöd. Men den ledde också till rättfärdighetens krona, som de skall få vid hans ankomst. Skulle de ha varit villiga att byta detta mot den jordiska härlighet som de först hoppades på, när de blev hans lärjungar? Han ”som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker” hade förutom delaktighet i hans lidanden låtit dem ta del avhans glädje, glädjen att föra ”de många till härlighet”, en outsäglig glädje, ”en härlighet som väger tungt och varar i evighet”. Detta, säger Paulus, kan vi inte jämföra med ”vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt”. (Ef 3:20, 2 Kor 4:17).