Det judisk folket var utvärtes religiöst och berömde sig av sitt heliga tempel, prästernas prakt och de högtidliga ceremonierna vid morgon- och aftontjänsten, sina härliga synagogor och många offer. Här fanns en mängd blad, ljusa och sköna, som dolde skrymteri, ondska och förtryck, vilka låg obemärkta under allt detta fåfängliga sken. Judarna välsignades med Kristi närvaro, då han uppenbarade sig i köttet. Denna stora välsignelse, som Gud skänkte dem, borde hava uppväckt tacksam erkänsla hos dem; men i blind fördom förkastade de den nåd, som Jesus tillbjöd dem. Hans kärlek bestods på dem till ingen nytta, och de fästade inte något avseende vid hans märkvärdiga gärningar. När han närmade sig, flydde sorgen sjukdom och vanskaplighet botades; orättfärdighet och förtryck veko undan med blygsel för hans tillrättavisning, medan döden och graven ödmjukade sig i hans närvaro och åtlydde hans bud. Men Guds utvalda folk förkastade honom och hans mäktiga gärningar med förakt. Himmelens Majestät kom till sina egne, och hans egne anammade honom inte.