Vi lider förlust, när vi försummar att bruka våra tillfällen att komma tillsammans, för att styrka och uppmuntra varandra i Herrens tjänst. Det gudomliga ordets sanningar tycks inte så klara och betydelsefulla för oss. Våra själar blir ej längre upplysta och uppväckta av det helgande inflytandet, och vårt andliga liv avtynar. I vårt umgänge som kristna förlorar vi mycket, eftersom vi saknar sympati för varandra. Den, som endast lever för sig själv, fyller ej den ställning, som Gud hade för avsikt, att han skulle fylla. Vi är alla barn av en Fader och beroende av varandra för vår lycka. Gud och mänskligheten ställer fordringar på oss. Det är det tillbörliga och ändamålsenliga uppammandet av de sällskapliga elementen i vår natur, som ger oss sympati för våra bröder och bereder oss sällhet i våra bemödanden om, att göra andra lyckliga. – Patriarker och Profeter, sidan 586 (1890).