Dessa ord åsyftar mer, än kroppslig renhet. Kristus talar fortfarande om en inte rening, vilken åskådliggörs av den yttre. Den, som kom från badet, var ren, men de sandalklädda fötterna blev snart dammiga igen och behövde tvättas ånyo. Så hade Petrus och hans bröder blivit tvagna i den stora reningskälla, som öppnats för synd och orenlighet. Kristus erkände dem vara Sina. Men frestelser hade förlett dem till det onda, och fortfarande behövde de Hans renande nåd. Då Jesus band linneduken om Sig, för att två dammet av deras fötter, ville Han avtvå den likgiltighet, avundsjuka och stolthet, som intagit deras hjärtan. Detta hade mera vittgående följder, än att tvätta dammet av deras fötter. Med den anda, som de nu behärskades av, var inte en enda av dem redo, att ingå förening med Kristus. Innan de kommit i en ställning av ödmjukhet och kärlek, var de inte beredda, att delta i Påskmåltiden, eller i den minneshögtid, som Kristus stod i begrepp att instifta. Deras hjärtan måste bli renade. Stolthet och själviskhet skapade tvedräkt och hat, men allt detta sköljde Jesus bort, då Han tvådde deras fötter. En förvandling av känslor ägde rum. Då Jesus såg Sig omkring på dem, kunde Han säga: ”Så är också ni rena”.