Även efter att jag hade gått in i byggnaden kom fruktan över mig och en känsla av skam över att behöva ödmjuka mig inför dessa människor. Men jag kände mig tvungen att gå framåt och banade mig långsamt väg runt pelaren för att komma inför lammet, när en trumpet ljöd. Templet skakade och triumferande rop (28) steg från de heliga som samlats. Ett fruktansvärt klart ljus lyste upp byggnaden. Sedan blev allt helt mörkt. De lyckliga människorna hade försvunnit med det klara ljuset och jag var ensam kvar i nattens tysta skräck. Jag vaknade full av ångest och kunde knappt övertyga mig själv om att jag hade drömt. Det föreföll mig som om min dom var avkunnad, att Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig återvända.