Vår Herres önskan är att vi skulle vara vaksamma, så att vi skulle öppna för Honom omedelbart, när Han kommer och knackar. En välsignelse har uttalats över de tjänare som Han finner vakande. ”Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem.” (Luk. 12:27) Vem bland oss i dessa sista dagar kommer att hedras på detta speciella sätt av de församlades Mästare? Är vi beredda att genast öppna för Honom och hälsa Honom välkommen in utan att tveka? Vaka, vaka, vaka. Nästan alla har upphört att vaka och vänta. Vi är inte beredda att genast öppna för Honom. Kärlek till världen upptar våra tankar i så hög grad, att våra ögon inte är vända uppåt, utan nedåt mot jorden. Vi jäktar iväg och engagerar oss ivrigt och med djupt allvar i olika verksamheter, men Gud är bortglömd och (196) den himmelska skattkammaren värdesätts inte. Vi förhåller oss inte väntande och vakande. Kärleken till världen och det bedrägliga med rikedomar förmörkar vår tro och vi längtar inte efter och älskar inte vår Frälsares återkomst. Vi försöker i alltför hög grad att ta hand om oss själva. Vi är ängsliga och saknar i hög grad en fast tillit till Gud. Många oroar sig och arbetar, tänker och planerar, och fruktar för att de skall behöva lida nöd. De kan inte avsätta tid till att be eller till att delta i religiösa möten och i sin omsorg om sig själva ger de inte Gud någon chans att sörja för dem. Och Herren gör inte så mycket för dem, eftersom de inte ger Honom något tillfälle. De gör för mycket för sig själva och tror och litar för litet på Gud.