Framför alla andra ställen där man sköter enbart världsliga affärer skulle lagstiftande församlingar och domstolar vara fria från onykterhetens förbannelse. Landshövdingar, riksdagsmän, domare, de som stiftar och tillämpar landets lagar, de som bär ansvaret för sina medmänniskors liv, goda rykte och egendom bör vara helnyktra. Endast då kan deras intellekt vara klart nog att skilja mellan rätt och orätt. Endast då kan de äga fasta principer och vishet att skipa rättvisa och visa barmhärtighet.