Ängeln drog sig tillbaka; ljuset försvann; Jesus förblev stående, lugn och självbehärskad, med månens ljusa strålar på Sitt bleka ansikte, och fortfarande omgiven av framstupa liggande, hjälplösa män, medan lärjungarna var för förvånade, för att yttra ett ord. Då ängeln gick, reste de romerska soldaterna sig och samlades jämte prästerna och Judas runt om Kristus, som om de skämdes över sin svaghet och var rädda för, att Han ännu skulle fly ur deras grepp. Åter igen ställdes frågan av Återlösaren: ”’Vem söker ni?’” Åter igen svarade de: ”’Jesus från Nasaret.’” Då sade Frälsaren: ”’Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!’”, varvid Han pekade på lärjungarna. {Verserna 7-8.} I denna stund av förnedring kretsade inte Kristi tankar kring Honom Själv, utan kring Hans älskade lärjungar. Han ville rädda dem från varje ytterligare prövning av deras styrka.