Han bars under de mest smärtsamma kval bort från det ogudaktiga gillet, dess skratt och gamman samt yra, som hans själ nu vämjdes över. Ett ögonblick tidigare hade han stolt tagit emot den stora mängdens ros och tillbedjan – nu kände han, hur han hanterades av en mäktigare Härskare, än sig själv. Samvetskvalen lyfte honom i nackskinnet, han mindes sin gruvliga befallning, att döda den oskyldige Jakob; han mindes sitt obarmhärtiga förföljande av Kristi anhängare, och sin plan, att försänka aposteln Petrus i döden, som Gud hade befriat ur hans grepp; han mindes, hur han, i sin grämelses och besvikelses raseri hade utöst sin oresonliga hämndlystnad över fångvaktarna, och låtit avrätta dem utan nåd. Han förnam, att Gud, som hade räddat aposteln från döden, nu hade tagit itu med honom, den skoningslöse förföljaren. Han fann ingen lindring från kroppsligt lidande, eller sinnespina, och han väntade sig heller ingen. Herodes kände till Guds lag, där det heter: ”Du skall inte ha andra guder vid sidan av mig”, och han visste, att då han tog till sig folkets tillbedjan, hade han fyllt sina synders mått, och hade ådragit sig Guds rättfärdiga vrede. {Andra Moseboken 20:3.}