Han skall ”sitta på sin tron och regera. En präst skall han vara på sin tron”. Inte ”på sin härlighets tron”, eftersom härlighetens rike ännu inte har upprättats. Först när hans medlartjänst har avslutats kommer Gud att ”ge honom hans fader Davids tron”, och ”hans rike skall aldrig få något slut”. Som präst har Kristus nu satt sig med sin Fader på hans tron. Han sitter tillsammans med den Evige, den självexisterande. Det var ”våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig”. Han var ”en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd”. Detta gjorde han för att kunna ”hjälpa dem som frestas”. ”Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern.” (Luk 1:32, 33; Upp 3:21; Jes 53:4; Hebr 4:15; 2:18; 1 Joh 2:1). Som medlare visar han fram en genomstungen och sargad kropp och ett fläckfritt liv. De sårade händerna, den genomstungna sidan och de genomborrade fötterna talar för den fallna människan, vilkens frälsning har kostat ett så oändligt högt pris.