Ett nytt steg framåt i den påvliga självupphöjelsen togs av påven Gregorius VII (1073-1085), då han förklarade att den romerska kyrkan var fullkomlig. En av de punkter han framhöll var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Bibeln heller aldrig skulle komma att ta fel. Men detta påstående hade inte något stöd i Bibeln. Den stolte påven påstod också att han hade makt att avsätta kejsare. Han förklarade att ingen kunde förändra ett domsutslag som han hade avkunnat, utan att det var hans rätt att ändra alla andras beslut. (Se ”Tillägg”).