Kristi anda är en missionsanda. Den allra första impulsen hos den nyomvände är att försöka leda andra till Frälsaren. En sådan anda var de valdensiska kristna uppfyllda av. De insåg att Gud krävde mer av dem än att de bara skulle bevara sanningen ren i sina egna församlingar och att ett högtidligt ansvar vilade på dem att låta ljuset lysa för dem som vandrade i mörker. Genom Guds ords mäktiga kraft sökte de bryta de band genom vilka den romerska kyrkan hade insnärjt människorna. De valdensiska predikanterna var utbildade till missionärer. Av alla som planerade att ägna sig åt predikantverksamhetfordrade man, att de först skulle ha en del erfarenhet som evangelister. Var och en av dem måste arbeta tre år på ett eller annat missionsfält, innan han kunde få överta ledningen för en församling hemma. Detta arbete, som redan från första början krävde självförnekelse och uppoffringar, utgjorde en lämplig introduktion till det arbete en själavårdare måste ta på sig i dessa farliga tider. De unga män som ordinerades för detta heliga ämbete väntade sig inte någon jordisk rikedom eller ära utan såg framför sig ett slitsamt, farofyllt liv och kanske en martyrs öde. Missionärerna sändes ut två och två, precis som Jesus sände ut sina lärjungar. En ung man sändes oftast ut tillsammans med en äldre och mer erfaren. Den yngre stod då under sin äldre kamrats ledning och denne var ansvarig för hans uppfostran och den undervisning han fick. Dessa två medarbetare var inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att be och samtala för att styrka varandra i tron.