Han kommer ihåg det hem, som var hans, då han var ren och oskyldig, och den frid och tillfredsställelse, som var hans, till dess han dristade sig till att knorra mot Gud och missunna Kristus. Hans beskyllningar, hans uppror, hans bedrägeri för att uppnå änglarnas medlidande och stöd, hans ständiga vägran att bättra sig, då Gud var villig att förlåta honom – allt framstår klart i hans minne. Han ser tillbaka på sitt verk ibland människorna och dess följder: Människornas inbördes fiendskap, det fruktansvärda tillintetgörandet av liv, rikens uppgång och fall, intagna troner, den långa raden av strider, uppror och omvälvningar. Han minns sina oavlåtliga försök, att motarbeta Kristi gärning och att förnedra människorna allt mer. Han ser, att hans djävulska planer inte har förmått att tillintetgöra dem, som satte sin lit till Jesus. När Satan betraktar sitt rike, frukten av sitt slit, ser han bara fiasko och ruin. Han har förlett de gudlösa till att tro, att Guds stad var ett lätt byte, men han vet, att detta är osanning. Under den stora striden har han gång på gång lidit nederlag och måst dra sig tillbaka. Han känner bara alltför väl den Eviges makt och majestät.