Herren har ofta talat till Sitt folk genom förmaning och tillrättavisning. Han har uppenbarat Sig genom förbarmande, kärlek och vänlighet. Han har inte överlämnat Sitt avfälliga folk åt fiendens vilja, utan har länge stått ut med dem, även under obstinat avfall. Men efter det, att vädjanden har uttalats förgäves, tar Han fram bestraffningens rotting. Vilken medlidsam kärlek, som har utövats gentemot Guds folk! Herren kunde lika gärna ha låtit dem gå under i deras synder, som gått emot Hans vilja, men har avstått. Han räcker ännu ut handen. Vi har all anledning, att yttra tacksägelse till Gud, för att Han inte har avlägsnat Sin Ande från dem, som har vägrat att vandra längs Hans väg (Brev 94, 1899).