Jag har sett en mor rycka åt sig något, som hade gett hennes barn stor glädje, och barnet kunde bara inte förstå, varför det hade berövats saken. Den lille brast ut i gråt, ty han kände sig felaktigt behandlad och sårad. För att få slut på gråten, skällde föräldern ut barnet efter noter, och att döma av det yttre skenet, var slaget över. Dock lämnade striden ett avtryck i barnets ömtåliga sinne, och avtrycket skulle inte gå att lätt sudda ut. Jag sade till mamman: ”Du har allvarligt felat mot Ditt barn. Du har skadat dess själ och nu har det tappat förtroendet för Dig. Hur det skall gå att återställa, vet jag inte.”