När vi hade fullgjort denna uppgift såg vi upp, och hela tåget hade förvandlats. I stället för de låga och dåligt ventilerade vagnarna som vi hade åkt i, var det nu breda och höga och väl ventilerade vagnar, med stora klara fönster. Allt var putsat och förgyllt på det mest fantastiska sätt, elegantare (602) än något palats eller hotell-vagn som jag någonsin sett. Spåret var plant, jämnt, och stadigt. Tåget höll på att fyllas av passagerare, vars ansikten var glada och lyckliga, men som ändå hade ett uttryck av tillförsikt och ett allvar. Alla verkade uttrycka den största tillfredsställelse över den förändring som hade genomförts och de var förvissade om att tågresan skulle gå bra. Broder och syster White var med ombord denna gång och deras ansikten lyste av helig glädje. När tåget startade var jag så överlycklig att jag vaknade, med intrycket att drömmen handlade om församlingen i Battle Creek och förhållanden som hade att göra med verket där. Jag var fullständigt på det klara med att det var min plikt att resa till Battle Creek och ge en hjälpande hand i arbetet där. Nu är jag glad över att jag har varit här för att se Herrens välsignelse följa broder och syster Whites hårda arbeta med att ställa saker och ting till rätta.
J.N.Loughborough.”