Det var några som höll sabbaten, deltog i möten och betalade till systematisk välgörenhet och ändå stod utanför församlingen. Det är sant, att de inte passade för att tillhöra någon församling. Så länge ledande medlemmar i församlingen förhöll sig som de gjorde och endast gav dem obetydlig uppmuntran eller ingen alls, var det emellertid nästan omöjligt för dem att resa sig i Guds kraft och göra det bättre. När vi började samarbeta med församlingen och lärde dem att de måste besjälas av en anda att vilja arbeta för de felande, öppnades mycket av det jag hade sett med hänsyn till problemen på den här platsen för mig och jag skrev ut vittnesbörd inte bara för dem som hade handlat så fel och stod utanför församlingen, utan också för (20) de medlemmar i församlingen som hade gjort så fel genom att inte ha gått ut och sökt efter de bortsprungna fåren. Jag har aldrig varit mer besviken över det sätt på vilket dessa vittnesbörd blev mottagna. När de, som hade begått så stora fel, tillrättavisades av mycket tydliga vittnesbörd som lästes upp för dem offentligt, tog de emot dem och bekände under tårar. Några av dem i församlingen, som gjorde anspråk på att vara trogna vänner till Guds verk och Vittnesbörden, kunde emellertid nästan inte tro, att det var möjligt att de hade handlat så felaktigt som vittnesbörden förklarade att de hade. När det påstods, att de brydde sig om sig själva, ägnade sig åt sig själva och sina familjer så att de hade svikit i omsorgen för andra, hade varit avvisande och hade låtit dyrbara själar gå förlorade, så att de riskerade att bli överlägsna och självgoda, blev de mycket upprörda och rannsakade sig.