Varje dag som går för oss närmare avslutningen. För den oss också närmare Gud? Är vi klarvakna i bönen? Dem som vi dagligen umgås med behöver vår hjälp och vår vägledning. Deras sinnen är kanske i ett sådant tillstånd att den Helige Ande skulle kunna låta ett ord som uttalas i rätt tid, finna grogrund ”som en stadig spik i en fast vägg”. I morgon kommer kanske några av dessa människor att vara där vi aldrig mer kan nå dem. Hur har vårt inflytande över dessa medvandrare varit? Vad har vi gjort för att vinna dem för Kristus? Tiden är kort, och våra krafter måste organiseras till att utföra en större uppgift. Det behövs arbetare som inser storheten i verket och som vill ta itu med arbetet, inte på grund av den lön de får utan därför att de förstår hur nära slutet är. Tiden kräver större skicklighet och en djupare helgelse. O, detta ämne upptar mig till den grad att jag ropar till Gud: ”Väck upp budbärare och sänd dem, fyllda med en känsla av sitt ansvar, budbärare i vilkas hjärtan självförgudningen som ligger till grund för all synd, har blivit korsfäst.”