Hittills hade han undvikit att tala om något som stod i samband med hans lidande och död. I sitt samtal med Nikodemus hade han sagt: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv." – Joh. 3:14, 15. Men apostlarna var inte närvarande vid detta samtal, och även om de hade hört det, skulle de inte ha förstått det. Nu hade emellertid apostlarna varit med Jesus, lyssnat till hans ord och sett allt han hade gjort, tills de, trots hans ringhet och prästernas och folkets motstånd, kunde instämma i Petrus' bekräftelse: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Nu hade tiden kommit då slöjan som dolde framtiden, skulle dras undan. "Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen."