Man hör ofta sägas att Jesus fällde tårar och att hans ansikte aldrig upplystes av ett leende. Vår Frälsare var visserligen en smärtornas man, förtrogen med lidande, ty han öppnade sitt hjärta för alla mänskliga sorger. Men om än hans liv var fullt av självförsakelse, smärta och bekymmer, dukade ändå inte hans mod under. Hans ansikte hade inte ett uttryck av vemod och ångest, utan präglades alltid av lugn frid. Hans hjärta var en levande källa. Varhelst han gick fram, medförde han ro, frid och glädje.