Den Gudomlige Lärarens ord framställde evangeliet på ett väldigt intrycksfullt sätt. Mera, än arton hundra år har förlupit, sedan Jesu läppar uttalade dessa ord i flera tusen själars åhöro. Men de är lika tröstrika och uppmuntrande för våra hjärtan i dag och lika fulla av hopp, som för dem, vilka tog emot dem i det judiska templet. Tom prakt, rikedom och ära kan icke tillfredsställa hjärtat. ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” {Kapitel 7:37.} Rika och fattiga, höga och låga, alla är välkomna! Han lovar, att lätta det nedtryckta sinnet, att trösta de sörjande och ge de missmodiga hopp. Många av dem, som hörde Jesus, sörjde över felslagna förhoppningar. Några närde en hemlig sorg, medan andra försökte, att tillfredsställa själens oroliga längtan med denna världens ting och människors beröm. Men väl de hade vunnit allt detta, erfor de, att de hade arbetat, för att nå en tom brunn, där de intet kunde få, att släcka sin brännande törst med. Mitt ibland den glada scenens glitter stod de missnöjda och bedrövade. Detta plötsliga rop: ”’Om någon törstar –” väckte dem ur deras sorgliga betraktelser, och då de lyssnade till de därpå följande orden, tändes ett nytt hopp i deras hjärtan. De betraktade Livgivaren, som stod framför dem i Sitt majestät. Hans gudom strålade igenom Hans mänsklighet och uppenbarade Hans himmelska kraft med ord, som djupt inverkade på deras hjärtan.