Den ödmjuke nasarén hävdade Sin verkliga ädelhet. Han höjde Sig över mänskligheten, kastade av Sig syndens och skammens sken och stod uppenbarad, änglarnas hedrade, Guds Son, jämställd med universums Skapare. Judarnas härskare och den lyssnande skaran var förtrollade inför Hans mäktiga sanningar och Hans upphöjda värdighet. Ingen människa hade någonsin talat sådana ord och inte heller upplevt ett sådant kungligt majestät. Hans uttalanden var tydliga och klara, och deklarerade fullt ut Hans uppdrag och världens plikt. ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.” {Verserna 22-27.}