Hans anhängares knorrande kom Frälsarens hjärta att sörja. Genom att öppet tillrättavisa deras otro inför folkmassan, hade Han ökat deras missnöje, och många av dem gick tillbaka och vandrade inte längre med Jesus. Han såg efter dessa felande med blickar av medlidande ömhet. De var svårt missnöjda, och eftersom de ville såra Jesus och tillfredsställa fariséernas ondska, vände de Honom ryggen och lämnade Honom med förakt. Genom att göra detta, gjorde de det ödesdigra misstaget, att förkasta Guds råd till dem. Det var sådana händelser som dessa, som gjorde Frälsaren till en sorgens man och bekant med lidande. Medvetandet om, att Hans vänlighet och medkänsla icke uppskattades, Hans kärlek förblev obesvarad, Hans nåd förringad, Hans frälsning förkastad, fyllde Hans gudomliga själ med en sorg, som var outsäglig. Skulle dessa otacksamma lärjungar ha kunnat urskilja, hur Gud såg på deras beteende mot Hans käre Son, skulle de knappast ha gått därifrån så stolta och trotsiga. De valde mörker snarare, än ljus, eftersom de var för fåfänga och självrättfärdiga, för att ta emot en välförtjänt tillrättavisning, och för världsliga, för att finna sig i ett liv i ödmjukhet, för att säkra frälsningen. Inför alla Hans underbara gärningar vände de ryggen åt Honom, som genom Sin läras skönhet och Sin barmhärtighet och välvilja hade kallat tusentals till Sin sida; som hade befriat den lidande mänskligheten, så att hela städer och byar sluppit ifrån sjukdomar, och det därigenom saknats arbete för ortens läkare.