På apostlarnas tid hävdade ett parti sig tro på Kristus, likväl vägrade de, att ge hans utsända lämplig aktning. De hävdade, att de inte följde någon mänsklig lärare, utan blev undervisade personligen av Kristus, förutan evangeliets tjänares hjälp. De var oberoende till anden, och ovilliga, att underordna sig församlingens röst. Ett annat parti hävdade, att Paulus var deras ledare, och gjorde jämförelser mellan honom och Petrus, som inte var smickrande för den sistnämnde. Andra förklarade, att Apollos vida överglänste Paulus i ordval och vältalighet. Åter andra hävdade, att Petrus var deras ledare; de menade, att han kände Kristus närmast under dennes tid på jorden, medan Paulus förföljde de troende. Det var fara för, att denna partiskhet skulle ödelägga den kristna församlingen.