Kärlek till förtappade människor besjälade Abrahams bön. På samma gång som han avskydde den fördärvade stadens synder, önskade han, att dess syndiga invånare skulle bli frälsta. Hans stora intresse för Sodom visar, hur angelägna vi borde vara om obotfärdiga människors räddning. Vi borde hata synden, men hysa medömkan och kärlek för syndaren. Överallt omkring oss rusar själar mot ett lika hopplöst och rysligt fördärv som det, vilket drabbade Sodom. Varje dag slutar någon persons prövningstid; varje timme går någon utom nådens gräns. Var är de varnande röster, som manar syndaren, att fly från den förskräckliga domen? Var är de händer, som sträcks ut, för att rycka honom undan döden? Var finns de, som med ödmjukhet och ståndaktig tro ropar till Gud för syndarens skull?