När Jesus betraktade dem som var församlade för att lyssna till hans ord, var det hans innerligaste önskan, att de nu skulle fatta Guds stora nåd och kärlek. För att belysa deras behov och Guds beredvillighet att fylla dessa framställde han för dem bilden av ett hungrigt barn, som ber sina föräldrar om bröd. »Vilken är den man bland eder», säger han, »som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd?» Han framhåller föräldrarnas naturliga kärlek till sina barn och tillägger: »Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!» Ingen verklig far, kan vända sig bort från sin son, när denne är hungrig och ber om bröd. Skulle vi då vanhedra Gud genom att tro, att han inte är villig att besvara sina barns böner?