Ingen, som betraktade Hans barnanlete, som strålade av ljus, kunde säga att Kristus var som alla andra barn. Han var Gud i mänskligt kött. Då kamraterna uppmanade Honom till att göra något galet, blixtrade det gudomliga ur det mänskliga, och Han vägrade bestämt. På ett ögonblick skilde Han mellan rätt och fel, och lät ljuset från Guds budord skina på synden, varvid Han höll upp lagen som en spegel. Denna återgav ljuset över det felaktiga. Det var denna ingående urskiljnad mellan rätt och fel, som ofta retade Kristi bröder till ilska. Men Hans vädjanden och maningar, samt sorgen tecknad i Hans ansikte, uppenbarade en sådan ömsint, uppriktig kärlek till dem, att de skämdes över att ha frestat Honom att avvika från Sin stränga känsla för rättvisa och trofasthet (The Youth’s Instructor, den 8. september, 1898).