Den ödmjuke nasaréen vittnar om sin härlighet. Han höjer sig över det mänskliga, bortvisar den synd och skam, som man vill påföra honom, och uppenbarar sig som Guds Son, jämlik världsalltets Skapare, och mängden förvånades över dessa upphöjda sanningar och den höga värdighet, varmed han framträdde. Ingen människa hade någonsin talat sådana ord eller framställt sig själv med ett sådant kungligt majestät. Hans vittnesbörd var klara och enkla och vittnade tydligt om hans mission och människornas plikter. ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar heller inte Fadern, som har sänt honom. Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.” (Johannesevangeliet 5:22-27)