Jag vädjade till de närvarande att bedöma, om mitt samband med verket och Guds sak skulle få mig att tala nedsättande om församlingen i Battle Creek, som jag inte kände minsta främlingskap för. Var inte mitt intresse för Guds sak och verk lika stort som deras möjligtvis kunde vara? Hela min erfarenhet och hela mitt liv har varit sammanvävt med det. Jag hade inga andra intressen vid sidan av arbetet. Jag hade satsat allt för denna sak, och hade inte ansett något offer för stort för mig att göra för att främja det. Jag hade inte låtit kärleken till mina älskade små barn hindra från att göra min plikt, när Gud krävde det för sin sak. Moderlig kärlek bultade lika starkt i mitt hjärta som hos alla andra mödrar som levt, men ändå hade jag lämnat mina små barn som behövde omvårdnad, och låtit en annan vara mor åt dem. Jag hade gett klara bevis på mitt intresse och mitt engagemang för Guds sak. Jag har genom mitt arbete visat hur dyrbar den är för mig. Kunde någon ge starkare bevis än jag själv? Var de nitiska för sanningens sak? Då var jag ännu mer nitisk. Var de hängivna för den? Då kunde jag bevisa att jag hade större hängivenhet än någon levande, som var involverad i verket. Hade de lidit för sanningens skull? Då hade jag lidit mer. Jag hade inte räknat mitt liv som kärt för mig själv. Jag hade inte undandragit mig förebråelser, lidande eller svårigheter. När vänner och släktingar hade gett upp hoppet om att jag skulle leva, eftersom jag var tärd av sjukdom, hade jag burits i min makes armar till båten eller vagnen. Vid ett tillfälle, efter att vi hade rest ända till midnatt, befann vi oss i staden Boston utan pengar. Vid (582) två eller tre tillfällen vandrade vi elva kilometer i tro. Vi reste så långt som mina krafter tillät, och sedan knäböjde vi på marken och bad om kraft att fortsätta. Vi fick kraft och vi fick förmåga att arbeta enträget för själars bästa. Vi lät inga hinder avleda oss från vår plikt eller skilja oss från arbetet.