Detta var en stor påfrestning för mig, eftersom jag visste att jag inte kunde skriva ned allt det som jag hade sett, för jag talade då till folket sex eller åtta gånger varje vecka, besökte människor i deras hem och skrev hundratals sidor med personliga vittnesbörd och privata brev. Denna stora mängd arbete, med onödiga bördor och prövningar som lades på mig, gjorde att jag inte kunde utföra något arbete överhuvudtaget. Min hälsa var dålig och mitt mentala lidande var obeskrivligt. Under dessa omständigheter rättade jag mig efter andra människors bedömning och skrev det som publicerades i Nr 11 om Health Institute, eftersom jag då inte kunde skriva om allt jag hade sett. Här gjorde jag fel. Jag måste själv få bedömma vad som är min plikt, vilket jag själv vet bättre än andra kan bedöma det åt mig, i synnerhet när det gäller sådant som Gud har uppenbarat för mig. Jag kommer att bli anklagad av somliga för det som jag säger nu. Andra kommer att förebrå mig för att jag inte har sagt något tidigare. Den inställning man visat, att tränga in ärendet om institutet så snabbt, har varit en av de svåraste prövningar jag någonsin haft. Om alla som har använt mitt vittnesbörd för att (564) påverka bröderna själva hade påverkats lika mycket av det, skulle jag vara nöjdare. Om jag skulle vänta längre med att framföra mina synpunkter och känslor skulle jag anklagas ännu mer, både av dem som menar att jag skulle ha uttalat mig något tidigare och av dem som menar att jag inte borde ge några varningar. För deras bästa som leder verket, för sakens och brödernas bästa och för att bespara mig själv stora prövningar, har jag talat frimodigt.